Medeltida boken

Boken, i den form som vi alla känner den, uppfanns i slutet av Antiken. Dessförinnan skrevs längre texter på bokrullar, oftast av papyrus, ett material som framställdes av en särskild sorts vass. Bokrullar av pergament användes emellertid långt fram i tiden för speciella ändamål.

Boken framställdes från början av ark som tillverkats av hudar från får, get eller kalv. Dessa hudar var behandlade på ett särskilt sätt, bland annat genom blötläggning i kalkvatten, så att det blev till pergament, ett slags ogarvat, hårt och styvt skinn, till skillnad från skinn till skor och kläder, som är garvat och mjukt. Namnet pergament kommer från staden Pergamon i nuvarande Turkiet, där det allmänt anses att konsten att bereda skinn till pergament kom till.

Skinnen till pergamentet spändes efter beredningen ut och fick torka. De torra hudarna skars till ark och ruggades upp, för att bläcket skulle få bättre fäste.

En medeltida bok består som regel av ark av pergament, från mitten av 1300-talet även papper. Ett antal ark, vanligen 2-4, lades ovanpå varandra och veks på mitten. Därefter stacks ett mängd hål genom hela bunten längs arkens ytterkanter med en pryl. Bild. Hålen användes som riktmärken för linjeringen av sidorna. Linjeringen avgränsade skriftytan runt om, markerade var storbokstäver skulle gå utanför själva skriftytan, och delade upp skriftytan i skrivlinjer. Bild. (En webbplats på franska är särskild tillägnad sidornas formgivning: Formule de réglure.) Därefter veks bunten med ark på mitten, så att de bildade ett så kallat lägg med 4-8 dubbelblad.

Den medeltida boken

Rödfärgad pärm

När skrivaren skrivit texten färdig, (och eventuellt bokmålaren utsmyckat boken med bilder och initialer/anfanger, dvs. dekorerade storbokstäver) lämnades läggen till bokbindaren. Bokbindaren gjorde hål i ryggen på läggen och band ihop dem med varandra med fina trådar av lin eller hampa. Dessa fina trådar fästes kring grövre så kallade bindtrådar, oftast av hampgarn. Ändarna på bindtrådarna träddes därefter in i fram– och bakpärmar av trä, så kallade bokspån, och pluggades eller knöts fast. Bokspånen kläddes därpå med läder, som ibland var färgat. Bild. Till utsmyckning och skydd försågs pärmarna dessutom ibland med hörn och mittbeslag av metall. Därtill kom ofta ett eller två spännen, som gick

över pärmarnas framsnitt, och som gjorde att boken kunde hållas stängd.

Ibland försågs böckerna på den ena pärmen med titelramar gjorda av ben, som omgärdade en titellapp med bokens titel. Titellappen kunde skyddas av en tunn, genomskinlig skiva av ett hårt, genomskinligt material (ben eller sten). Ryggtitlar var ovanliga på tidigmedeltida böcker, eftersom böckerna som regel låg placerade med pärmen framåt, och inte stod bredvid varandra med ryggen utåt som i ett modernt bibliotek. Bild.

Böckerna kunde också förses med metallkrampor på pärmens ena kortsida, och med hjälp av en kätting spikas fast vid en bokpulpet av något slag, för att ingen skulle kunna ta boken med sig. Några få sådan så kallade katenater eller kedjeböcker finns fortfarande kvar från Vadstena kloster. Vi vet också att åtminstone en av landskaplagarna—Hälsingelagen– fanns som katenat i några Hälsingekyrkor på 1300-talet.

De allra tidigaste medeltida böckerna var ibland mycket påkostade med utsmyckningar av ädla metaller och ädelstenar. De användes främst vid högtidliga, religiösa tillfällen, och ägdes av kyrkor och kloster. Vid slutet av medeltiden blev böckerna vanligare och mindre påkostade, och förekom också utanför kyrkor och kloster, även om böcker långt fram i tiden var något som bara de välbeställda kunde kosta på sig. Dessa sena böcker—och dit hör de flesta svenska—har ett enkelt utförande, ofta bara skinnöverdragna bokspån utan beslag, men oftare med spännen.

Många medeltida svenska böcker blev ombundna på 1500-talet, en del senare, och vissa har fått ”renoverade” band—egentligen nya—ända in på 1960-talet. Som tur är finns många originalband från 1400-talet bevarade från det gamla klosterbiblioteket i Vadstena.

Et sic est finis, sit laus et gloria trinis
Qui me scribebat Patricus nomen habebat

Litteratur:

Szirmai, J[án] A[lexander]: The archaeology of medieval bookbinding (1999).